Kom och titta på våran utställning!!

Nu har vi slitit i två dagar för att få ihop en utställning för er som inte var med. Kom och kolla!! Från klockan 19.00 idag är det öppet. Välkommna!! (:

En fantastisk resa

När jag först anlände till Lemon Hostel och dess hårda träsängar där man kan ana plankorna under den lite för tunna madrassen, då trodde jag inte att jag skulle sakna det alls, då var det bara att leva med det tills man kom hem igen. Men nu sitter jag här, en vecka senare i min stora mjuka säng och saknar det.

Jag tror inte några ord kan beskriva vilken fantastisk resa det här har varit, från start till mål. Att alla kalendrar, discon, salamikorvar, kakor, kalas och evenemang tillslut skulle leda till att vi faktiskt kom iväg är helt otroligt och  jag måste säga att jag är otroligt tacksam över att jag fått vara med på detta.

Vi som var med i år vill såklart att fler ska få möjligheten till denna underbara resa, därför var det några som tog initiativet till att hjälpa insamlingen till nästa års resenärer. Vilket slutade med allsång på krakows fina torg..




/Emma Stärner

Krakow-Can you feel my love?


Nu är vi alla hemma- efter flera helt underbara dagar i Polen! Man har hört så mycket av andra elever, att "denna resan var den bästa i hela mitt liv," och nästan haft lite svårt att tro på det. Men nu när jag varit där, sett Krakow, Auschwitz, Birkenau, Polen, gråtit och skrattat, traskat runt på det otroligt vackra torget, fikat på TriBeCa, ätit sallad och en ”gudomligt god” pasta med kyckling i krämig sås på Main Square, nästan blivit påkörd av hästekipage (ett antal gånger) frågat personalen på thairestaurangen om de har någon semester, sett underbara kyrkor, katedraler och slott, sjungit och dansat på det otroligt vackra torget, kan jag inte annat än att hålla med dessa hänförda människor. Även fast jag inte har varit ute och rest särskilt mycket så måste jag säga att detta var ändå den bästa resan jag varit med om.


Auschwitz. I min loggbok skrev jag att det var det bästa och värsta jag varit med om. Och så är det verkligen. Jag har alltid tyckt att detta med förintelsen har varit fruktansvärt. Jag har inga fler ord att förklara med, oförståeligt, ofattbart och hemskt. Men som jag också skrev, har jag redan upplevt de känslorna på so-lektionerna, allt man har läst och alla bilder man sett.

Trots det, är jag väldigt glad att jag sett Auschwitz- Birkenau på riktigt. Nu förstår i alla fall jag och säkert många med mig, att detta verkligen har hänt. Man har sett det med egna ögon. Jag hoppas och tror att jag och många andra, kommer att göra allt som står i vår makt för att förebygga, hjälpa och förhindra att något sådant hemskt som hände på 30-40 talet i europa inte ska hända igen. INGEN ska få bli behandlad så som dessa människor, individer, blev behandlade, och ALLA borde få åka till Auschwitz och se det vi nu har sett, så att de liksom jag och vi, får denna känsla av att vilja försöka rädda världen.


Men det värsta är att detta händer ju fortfarande, nu, idag.


Nu ska jag berätta om det sorgligaste i hela Auschwitz. Det som grep mig mest.


Vi gick där igenom blocken. Håret, glasögonen, skorna, alla borstar. Allt var så förskräckligt, men det grep mig ändå inte riktigt. Det var så svårt att förstå att alla dessa saker har tillhört någon. Men det var när jag svängde runt ett hörn, helt oförberett, på båda sidor av gången som ledde till dörren och den friska luften, hängde ramar. De innehöll fotografier på människor med fångkläder. De måste ha fotograferat varenda en. Inte nog med det, under fotografierna stod namn, ankomstdatum och dödsdatum. Kvinnor och män, vissa oförstående, vissa till synes oberörda, vissa faktiskt svagt leende. Men på de flesta av dessa personer kunde man se skräcken verkligen lysa ur ögonen. Det var så hemskt att se. Nu såg man verkligen att var och en av väskorna, skorna, glasögonen hade ägts av just dessa människor. Jag känner sådan ilska, tangentbordet lever farligt.


Jag får nästan tårar i ögonen när jag skriver detta, men jag måste ändå berätta. När jag såg över alla bilderna så var det ett foto blicken fastnade vid. Det var en man som såg ut att vara runt 20 år. Han såg precis ut som alla andra, men något var ändå annorlunda. Hans ögon lyste, inte av skräck, utan av hopp. Och det var så hemskt, man såg att han verkligen ville leva. Det enda han hade kvar var hoppet om att överleva, kanske visste han vad som skedde i Auschwitz och hoppades att han skulle klara sig trots arbetet, eller så var han ovetande om vilken framtid som gällde, och trodde att han bara skulle omplaceras till ett bättre hem.
Jag är väldigt ledsen att jag inte tittade under fotot och kollade vad han hette, därför vill jag åka tillbaka till Auschwitz någon gång. Jag kan faktiskt se honom framför mig om jag tänker efter lite.


Men som sagt har vi även haft väldigt roligt. På onsdagen, när vi skulle gå ifrån ”Bohema” och den sista middagen, reste sig Sara och sa: ”Mitt bord har bestämt oss för att nu ska vi ställa oss på gatan och sjunga, tills vi får ihop minst en zloty till nästa polenresa! De som vill får hänga på.” Eftersom jag hade tagit lite foton på Bohemas skylt med en fiol och en kyckling på, var jag bland de sista ut ifrån restaurangen. När jag kom ut tänkte jag; ”jag går och tittar i något gathörn och ser om jag hittar några gatusångare.” Jag kom snart upp till torget, och vad ser jag? Nästan hela polengruppen står på torget och sjunger ”Margareta!!”

Sen stod vi där och sjöng och dansade i över 2 timmar, allt ifrån ”små grodorna” till ”Hallelujah” och ”I natt jag drömde”. Vi var så glada allihop!

(Föressten fick vi inte ihop 1 zloty, utan 140!)


Jag skulle gärna stannat där i Krakow ett tag till, men någon gång måste man ju återvända till verkligheten. Men någonstans där i en gränd, mellan de vackra gamla sagohusen, lämnade jag kvar en del av mitt hjärta. Hittar du den, (det kanske du faktiskt gör) låt den vara så att jag alltid kan minnas mina drömmars stad- Krakow.

//Alice Thorsell 9B <33


ps. Tack Lena, Reine, A-C och Elisabeth, vilka bra föräldrar ni har varit!


.

Jag vet inte vart jag ska börja egentligen.
Lasse Berghagen - En enkel sång om frihet
Den passar så bra in, så som på filmerna vi sett då fanns den med.
Den lockar tårar hos mig iallafall i samband med det vi besökt här i Polen.
Besöket i Auschwitz 1 och Birkenau var inte som jag tänkt, jag va helt säker på att jag skulle bryta ihop totalt med tanke på hur jag är.
Men jag har inte förstått än att det som hänt har hänt och att vi har varit på samma plats.
Jag kännde mig kännslokall vid besöket men nu börjar känslorna smyga sig fram sakta.
Att vi stod på samma plats där flera tusen människor gått och trott att dom ska få det bra men istället dör de flesta.
Har iallafall förändrats efter det , har slutat bry mig så mycket i utseende.
Ser alla människor på ett helt nytt sätt, fördommar försvinner mer och mer.
Det har varit en stor skillnad i mitt liv och en bättre förändring, jag är så himla glad att jag fått vara med om dethär.
Och att man tar människor förgivet allt för mycket, det ska jag inte göra igen!
Vi reagerar och agerar välldigt överdrivet ofta, då de egentligen inte är nånting imot hur andra kan ha det.
Jag har hållit ett tal ikväll på middagen, det kändes jätte bra och sånna som aldrig pratat med mig förut kom och krama mig och sa massa fina saker, blir så himla glad! :')
Jag har kommit så mycket närmare vissa och insett hur UNDERBARA folk kan vara.
Alla är vi olika och alla är unika. Det finns så mycket att lära och så av andra!
De som är med på resan har växt så mycket i mina ögon, det känns som man känner alla jättebra då man sett de visa känslor bara.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst för jag har så mycket inom mig nu men klockan är halv 1 och jag är trött och ska sova.
Den här resan kommer jag minnas hela livet och det har varit så underbart!

Ta inte livet förgivet, lev de med ett leende på läpparna! Man ska inte må dåligt över saker då de finns så mycket annat att vara glad för i livet! :)

Johanna Ståhl

Blandade känslor

just nu känner jag att det finns så mycket jag vill berätta, men jag har ändå så lite att säga... Jag känner mig mållös. 
Tomhet, klarhet, förvirrning, allt detta finns just nu inom mig, men jag har svårt att greppa hela situationen.Igår vid den här tiden satt jag med helt nya och oförglömliga upplevelser och minnen. Auschwitz-Birkenau, fick mina känslor att slås ihop med varann, till en enda stor rörig massa. men samtidigt var det en häftig känsla att få uppleva.
jag åkte med på den här resan med förundran och egentligen inte speciellt stor förståelse över alltihopa. Jag har under hela läsåret facinerats över allt jobb alla lagt ner, och sett hur alla verkligen brunnit för detta.
jag sitter just nu här vid datorn omringad av glada och spralliga människor, och jag ska skriva om mina känslor från mitt besök på ett utav dom hemskaste händelserna i historien. det är verkligen stort, och att jag varit en utav dom som varit med om detta är en stor upplevelse i sig.
när man hör från tidigare elever, som hela tiden berättar om att man ska våga visa känslor, och att det är okej att alla reagerar olika, den känslan är en utav dom saker jag fick känna av under vistelsen. själv reagerade jag så att jag hade väldigt svårt att få fram känslorna. jag tänkte på om det var fel på mig, om jag var okänslig. men jag har lärt mig att oavsett om man visar tårar eller inte så är det inget som är fel, för det stämmer verkligen att alla får olika reaktioner. jag tror att dom som inte grät (inkl. jag) hade så mycket att ta in på samma gång, och man kunde verkligen inte förstå allt, det blev för mycket. men jag tror att oavsett hur man nu reagerat, så kommer iallafall mina känslor att dyka upp när jag väl är hemma. en känsla som satt spår i mig var när vi alla gick igenom ingången till Birkenau, vi hade alla redan varit med om en hel del från besöket i Auschwitz 1, så att komma till nästa plats var känslomässigt.
men jag kom ut från den enorma, men det ändå så lilla Birkenau, med stolthet och större inlevelse och förståelse. genom den här resan har jag påverkats att se på allt med positivare syn... för känslan att jag, jag av alla människor som passerat dessa portar, vet med säkerhet att jag kunde komma hem, och ut genom samma port. det som alla dessa judar, aldrig hade chansen att göra. och nu har jag chansen att hjälpa till att förebygga något sådant händer igen.
på den här resan vet man inte om man ska vara ledsen eller glad, men sanningen är den att man har rätt att vara båda. 
utan denna chans att komma hit skulle jag kanske aldrig komma hit. det är första gången jag är här, och kanske den sista. så jag är riktigt tacksam.  
//Johanna

Hej alla där hemma :)

Hejsan alla läsare =)
Idag så var grupp nummer 2 till Auschwitz, det var många blandade känslor under dagen.
Det var en strålande solig fin dag som det har varit under hela veckan. Vi åkte buss till Auschwitz och då fattade jag inte riktigt att vi skulle dit. Det kändes så overkligt att allt vårat slit hade tagit oss till vårat mål. Men nu efteråt fattar jag att allt har hänt. Det är inget påhitt. Just i dom rummen som vi har kollat och gått i så har det bott judar som är precis som vilka människor som helst. Dom förtjänade inte att hamna där. Jag kan inte förstå är det kan finnas människor som vill döda och utrota några på grund av deras kultur/religion. 
Jag kan inte bestämma vad som jag tyckte var jobbigast. För allt var fel och jobbigt på sitt sätt.
Några saker som jag inte kan släppa är det rummet med massa skor, specielt montern med barnskor. Att oskyldiga små barn som borde vara ute och leka istället för att arbeta eller blir försökskaniner. 
Bilderna som satt upphängda på väggarna på några av dom judar som har bott där. Deras blickar var så tomma. 
Det fanns så mycket hemskt att se där, människo håret som tyskarna hade rakat av från deras huvuden, gaskammaren där man kunde se hur dom hade försökt att ta sig ut, alla rivmärken på stenväggarna. 
Jag tycker att alla borde få uppleva det vi har gjort idag. Och tänka på att vara med tacksamma över allt vi har.

Jag hoppas att alla har det bra där hemma i Sverige. Här har vi det myisgt och bra. Tänk att få uppleva detta i 31 graders hetta...

Puss och kram och nyp i stjärten ;) // Ida

 


Vi bearbetar och vilar

Hejsan!

Just nu är det Julia Hed som skriver. Våran grupp var i Auschwitz igår, så vi är hemma idag. Bearbetar nog det vi sett och varit med om, en hel del. Just nu är andra halvan av oss i Auschwitz och Birkenau. Så våran grupp har en ledig dag och ska på rundvandring i stan klockan ett. Sen är vi lediga igen. Det var väl en hel del känslor, inte alla grät, men några gjorde. Själv så var jag mest tankspridd och visste inte vilka känslor jag skulle känna så jag grät inte. Dock så brast det senare på kvällen. Det var nog förmodligen för att man blev extra känslig mot allt pga alla känslor som samlades under Auschwitz besöket.

Medans jag ändå skriver här så vill jag säga ännu ett tack till Reine som gav mig äran att vara representant för gruppen och lägga fram buketten vid dödsväggen. Tack, det betydde så mycket! <3

Lite kul att skriva här nu för det är bara mitt rum och några till som är hemma, Viktoria och Linnea är ute :) Dom andra sticker sen. Vi sticker ännu senare. Sen ska vi äta och sen ska jag fika med Ida! :D På Tribeca c:
Seriöst, deras Hallonmousse med Vaniljglass och Grädde är jättegod! Ni som planerar att följa med på nästa resa måste verkligen testa den. Lova mig det ;)

Sertan glömde sin yoghurt på vårat rum, någon som vill ha den? :)

Kan väl avsluta med att den här resan är något som alla ska vara med om, och det säger jag på bara tredje dagen! Man har lagt märke till och tänker på saker man aldrig lagt märke till förut. En stor grej för mig har varit att jag kan visa mig utan smink, det har jag aldrig kunnat förut. Särskilt inte för folk från skolan, men det var helt okej. Det är jag jätteförvånad över. Och jättemycket tack till mina fritidsbarn som jag vill säga tack till, även om dem inte kan läsa det här, jag hade nog inte klarat det såhär långt utan dem.

Nu ska vi sticka ut och äta lunch innan rundvandringen.
Hejdå, ha det bra :D

Julia Hed.


Snart åker vi

 

Snart åker vi, och det pirrar i hela kroppen och har en liten panikkänsla... Men det kommer nog gå bra. / Mikaela Brolin


Det hände något

På väg mot Auschwitz

 

Det hände något när vi klev på bussen i Mora. Vi har en helt fantastisk gemenskap och många gamla gränser har blivit lättare att kliva över och vi ser varandra redan med lite andra ögon. Svårt att förklara men det är så det känns. Igår kväll kom känsloran inför det vi är på väg mot. Om en liten stund rullar kliver vi på bussen mot Auschwitz och det blir en buss fylld av känslor av spänning, förväntan, skräckblandad glädje (som en elv uttryckte det igår) och att vara "oredo" som en anna elev kände sig. Kanske bäst att vara redo på att vara "oredo" för det blir en dag det är svårt att förbereda sig för.  Vårt huvudmål med ett läsårs slit möter oss idag

 

reine


Imorgon gäller det

Tänka sig! Imorgon åker vi till Auschwitz. Min grupp blir den första som kommer åka dit. Jag är jätte rädd för att åka dit, jag är rädd för vad jag kommer se. Att komma till helvetet på jorden, och se vad människor kan göra mot andra människor. Det jag fruktar mest är att komma in i gaskammaren, jag tror att man kommer kunna känna all panik som dom hade, som om den fortfarande sitter i väggarna.

Jag är verkligen inte redo för att åka dit, jag är osäker på hur jag kommer reagera känslomässigt. Även fast man jobbat länge med det här projektet, all förberedelse för det vi kommer se, så känner jag mig osäker.

Viktoria Eriksson

Framme i Krakow

Nu har alla samlats här på Lemon Hostel i Krakow efter en fantastisk dag ute på Krakows gator och torg. Vi har shoppat, fått våra porträtt målade, lyssnat på musik som spelats i varenda litet gathörn, ätit kringlor och kramats. Familj 1 och 2 Reine och Lena med elever har pratat och förbetett sig inför morgondagens besök på Auschwitz.

Flygresan gick mycket bra, när vi kom fram till flygplatsen i Katowice hämtade två bussar upp oss och vi åkte ungefär en timme till Lemon Hostel här i Krakow. Några små förändringar i rumsfördelningen gjorde att vi fick stå ett tag i den gamla trappuppgången, tillslut fick vi våra rum och lite mackor innan vi gick och la oss vi halv fyra lita lagom trötta.


Våran samlingsplats i parken.

Huset vi kollar på är vårat vandrarhem Lemon Hostel.

Brev från tidigare resenär

Hej alla resenärer på Toleransresan 2011!

Hoppas ni har det kanon i vackra Krakow och att ni njuter av sällskap och tillvaro.

Imorgon åker vissa av er till Auschwitz som jag har förstått det. Hela jag pirrar! Jag minns tillbaka hur det var för oss.
Nu är det eran tur att ta del av det hemska som har hänt och sedan sprida ert budskap om känslor och upplevelser. Det
är något fantastiskt ni kommer få uppleva när ni går där! Men nu ska inte jag babbla på om vad som kommer hända för er!
Jag har berättat min historia för er och snart kan ni berätta eran historia för mig. Jag längtar!!

Ni är underbara människor allihopa (Lärare, elever och lärare) och jag hoppas ni får en underbar dag imorgon!
Ni kommer inte ångra att ni jobbat så hårt som ni gjort, det kan jag nästan lova er!

LYCKA TILL!
Och kom ihåg: Det är inte bara igenom gråt som känslor uppenbarar sig.

/Sanna Antman

Brev till toleransgänget

Från Sandra Brygt, lärare och medresenär 2010

Hej alla toleranskämpar!

I skrivandets stund håller nog de flesta av er på att packa väskan, rota fram passet och förbereda allt inför Polenresan. Men i läsandets stund har ni kommit så mycket längre, men har förhoppningsvis den största resan kvar. Jag kan riktigt leva mig in i alla tankar och känslor ni har just nu.

Ni ska veta att jag tänkt på er alla otroligt mycket under hela detta läsår och hoppats sedan augusti att ni skulle få uppleva denna händelserika resa tillsammans. Från start till mål. Även om jag inte varit med under just er resa så vet jag utan tvekan att det är tack vare er fantastiska energi, vilja, engagemang, gemenskap och glädje som gör att ni är där ni är idag. Den drivkraft ni alla besitter hittar man inte var som helst. Jag har bara sett den bland er elever, lärare och föräldrar på Morkarlbyhöjden. Iallafall när jag pratar om något såhär stort som ni tar er för att genomföra och att ni dessutom ror allt i hamn.

Efter ca en månad i Stockholm och på min nya skola frågade jag mig själv om jag skulle kunna tänka mig att göra denna resa men med de nya eleverna jag nu träffat. Jag behövde inte många sekunder till att fundera och vet idag med säkerhet att jag kände rätt nu när jag fått facit i hand. Vissa klasser i åk 9  har inte ens haft glöden att baka och sälja fika på föräldramöten. Jämför det med vad ni lyckats med. Ni är fantastiska!

Det är en mäktig och häftig känsla jag får när jag tänker på att ni nu är på väg till Polen, eller kanske redan är där. Ta vara på varje ögonblick, händelse och känsla som kommer i eran väg. Och ta vara på varandra.

Jag är övertygad om att ni kommer få ut otroligt mycket av denna resa, även om några av er kanske inte kommer tro eller känna så direkt. Vi är alla olika. Jag är också övertygad om att ni kommer få många nya vänner på resan, om ni inte redan fått det.

Jag önskar att ni får en fin resa.

Stora kramar och många tankar till er alla!
Hälsningar Sandra

Ps. Reine, ta en kaffe på Tribecca åt mig :)

 


På väg

Grattis alla elever, lärare och föräldrar i Toleransprojektet på Morkarlbyhöjdens skola 2011 !

 

Nu är ni snart på väg och än en gång har en grupp visat prov på fantastisk styrka, kreativitet, vilja, envishet och mycket, mycket mer.

 

Jag hoppas att ni vårdar er resa, både den individuella och den gemensamma, så att det blir så bra som det kan bl för allai. Öppna era sinnen , se varandra med öppna ögon och låt er bli berörda av allt ni möter.

 

Jag önskar att jag hade varit med er och delat hela resan.

 

Lisen


Nu inviger vi vår blogg!

Då var det dags att inviga våran lilla blogg också, tanken var att vi skulle gjort det lite tidigare i veckan. Men bättre sent än aldrig som man brukar säga.

Vi är i full gång med att förbereda oss så gott det går, det är inte långt kvar tills vi stiger på planet nu..


Oktober 2010, då alla planer började ta form och resan började..

Skulle det vara någon som känner för att skriva en rad i vår fantastiskt fina blogg så går det bra.
Maila till hojdenresan2011@hotmail.com


Den här bloggen innehåller både information, tankar, funderingar, upplevelser och bilder, rykande färska ifrån vår Toleransresa till Polen. Alla vi 9:or ifrån Morkarlbyhöjdens skola som kommer att delta i denna resa, gör också en alldeles egen inre resa, utifrån de skilda individer som vi alla är.

hojdenresan2011@hotmail.com
RSS 2.0