Krakow-Can you feel my love?


Nu är vi alla hemma- efter flera helt underbara dagar i Polen! Man har hört så mycket av andra elever, att "denna resan var den bästa i hela mitt liv," och nästan haft lite svårt att tro på det. Men nu när jag varit där, sett Krakow, Auschwitz, Birkenau, Polen, gråtit och skrattat, traskat runt på det otroligt vackra torget, fikat på TriBeCa, ätit sallad och en ”gudomligt god” pasta med kyckling i krämig sås på Main Square, nästan blivit påkörd av hästekipage (ett antal gånger) frågat personalen på thairestaurangen om de har någon semester, sett underbara kyrkor, katedraler och slott, sjungit och dansat på det otroligt vackra torget, kan jag inte annat än att hålla med dessa hänförda människor. Även fast jag inte har varit ute och rest särskilt mycket så måste jag säga att detta var ändå den bästa resan jag varit med om.


Auschwitz. I min loggbok skrev jag att det var det bästa och värsta jag varit med om. Och så är det verkligen. Jag har alltid tyckt att detta med förintelsen har varit fruktansvärt. Jag har inga fler ord att förklara med, oförståeligt, ofattbart och hemskt. Men som jag också skrev, har jag redan upplevt de känslorna på so-lektionerna, allt man har läst och alla bilder man sett.

Trots det, är jag väldigt glad att jag sett Auschwitz- Birkenau på riktigt. Nu förstår i alla fall jag och säkert många med mig, att detta verkligen har hänt. Man har sett det med egna ögon. Jag hoppas och tror att jag och många andra, kommer att göra allt som står i vår makt för att förebygga, hjälpa och förhindra att något sådant hemskt som hände på 30-40 talet i europa inte ska hända igen. INGEN ska få bli behandlad så som dessa människor, individer, blev behandlade, och ALLA borde få åka till Auschwitz och se det vi nu har sett, så att de liksom jag och vi, får denna känsla av att vilja försöka rädda världen.


Men det värsta är att detta händer ju fortfarande, nu, idag.


Nu ska jag berätta om det sorgligaste i hela Auschwitz. Det som grep mig mest.


Vi gick där igenom blocken. Håret, glasögonen, skorna, alla borstar. Allt var så förskräckligt, men det grep mig ändå inte riktigt. Det var så svårt att förstå att alla dessa saker har tillhört någon. Men det var när jag svängde runt ett hörn, helt oförberett, på båda sidor av gången som ledde till dörren och den friska luften, hängde ramar. De innehöll fotografier på människor med fångkläder. De måste ha fotograferat varenda en. Inte nog med det, under fotografierna stod namn, ankomstdatum och dödsdatum. Kvinnor och män, vissa oförstående, vissa till synes oberörda, vissa faktiskt svagt leende. Men på de flesta av dessa personer kunde man se skräcken verkligen lysa ur ögonen. Det var så hemskt att se. Nu såg man verkligen att var och en av väskorna, skorna, glasögonen hade ägts av just dessa människor. Jag känner sådan ilska, tangentbordet lever farligt.


Jag får nästan tårar i ögonen när jag skriver detta, men jag måste ändå berätta. När jag såg över alla bilderna så var det ett foto blicken fastnade vid. Det var en man som såg ut att vara runt 20 år. Han såg precis ut som alla andra, men något var ändå annorlunda. Hans ögon lyste, inte av skräck, utan av hopp. Och det var så hemskt, man såg att han verkligen ville leva. Det enda han hade kvar var hoppet om att överleva, kanske visste han vad som skedde i Auschwitz och hoppades att han skulle klara sig trots arbetet, eller så var han ovetande om vilken framtid som gällde, och trodde att han bara skulle omplaceras till ett bättre hem.
Jag är väldigt ledsen att jag inte tittade under fotot och kollade vad han hette, därför vill jag åka tillbaka till Auschwitz någon gång. Jag kan faktiskt se honom framför mig om jag tänker efter lite.


Men som sagt har vi även haft väldigt roligt. På onsdagen, när vi skulle gå ifrån ”Bohema” och den sista middagen, reste sig Sara och sa: ”Mitt bord har bestämt oss för att nu ska vi ställa oss på gatan och sjunga, tills vi får ihop minst en zloty till nästa polenresa! De som vill får hänga på.” Eftersom jag hade tagit lite foton på Bohemas skylt med en fiol och en kyckling på, var jag bland de sista ut ifrån restaurangen. När jag kom ut tänkte jag; ”jag går och tittar i något gathörn och ser om jag hittar några gatusångare.” Jag kom snart upp till torget, och vad ser jag? Nästan hela polengruppen står på torget och sjunger ”Margareta!!”

Sen stod vi där och sjöng och dansade i över 2 timmar, allt ifrån ”små grodorna” till ”Hallelujah” och ”I natt jag drömde”. Vi var så glada allihop!

(Föressten fick vi inte ihop 1 zloty, utan 140!)


Jag skulle gärna stannat där i Krakow ett tag till, men någon gång måste man ju återvända till verkligheten. Men någonstans där i en gränd, mellan de vackra gamla sagohusen, lämnade jag kvar en del av mitt hjärta. Hittar du den, (det kanske du faktiskt gör) låt den vara så att jag alltid kan minnas mina drömmars stad- Krakow.

//Alice Thorsell 9B <33


ps. Tack Lena, Reine, A-C och Elisabeth, vilka bra föräldrar ni har varit!


Kommentarer
Postat av: Syster Elin

Ojojoj, vilken resa ni verkat gjort! Och vad bra du beskriver det! Jag är imponerad! min lillasyster verkar ha blivit en vuxen tjej! ;)

Kram!

2011-05-30 @ 20:19:38
Postat av: Malin Vedlund

Goddag! vad intressant din blogg verkar! lär verkligen att läsa igen! :p Ha en rolig dag ;)

2011-06-28 @ 14:51:13
URL: http://jade.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Den här bloggen innehåller både information, tankar, funderingar, upplevelser och bilder, rykande färska ifrån vår Toleransresa till Polen. Alla vi 9:or ifrån Morkarlbyhöjdens skola som kommer att delta i denna resa, gör också en alldeles egen inre resa, utifrån de skilda individer som vi alla är.
RSS 2.0